För en tapper kamp för att lära mig att lyssna på saker (podd etc), eftersom talat ljud liksom inte fäster i mig. Det är plågsamt – ge mig text, trycksvärta, ge mig liv fäst på papper – men man biter ihop. I dag lyssnade jag på Sydsvenskan om nattlivet i Malmö. www.sydsvenskan.se/2025-05-14/v...
Det är fascinerande eftersom det är en så tydlig premiss – det är ett problem att ungdomen inte längre är ute och rullar hatt om nätterna i den utsträckning den brukade – som jag inte köper. En insyn in i en annan värld, från min där det är mig helt likgiltigt om nattklubbarna dör sotdöden.
(Jag vill förstås inte förneka folk dansgolvet – finns det en efterfrågan bör det finns nattklubb. Det är när nattlivet dör ut för att folk inte går dit som det inte är ett problem. Marknaden får bära de klubbar det finns efterfrågan på.)
Reportrarna, som genomfört sitt uppdrag nyktra, försöker hela tiden sticka in små "ja, jag vill inte alkoholromantisera" och misslyckas radikalt med att inte göra detta, eftersom – som de själva konstaterar – det folkliv de är ute efter och alkoholen går hand i hand.
Det är förstås ett problem om folk blir socialt hämmade, om de saknar mötesplatser, om de inte vet vad de skall göra, om ensamheten breder ut sig.
Det är bara så svårt för mig, som kan räkna mina klubbnätter genom livet på mina fingrar, att känna att det här, det är lösningen på ensamhetens problem – om det nu redan är så att möjligheten finns men inte utnyttjas. Att vi skall ha ett bredare utbud klubbar för att det brukade vara så.